Mina senaste komihågmåsten

No country for old men = mycket blod, bra dialog med andra ord en riktigt bra bröderna Cohenfilm.

Maria Möller show = visste inget om henne när jag köpte biljetterna, men tillräckligt för att vara nyfiken och oj oj vilken artist. Hon kan inte ha svårt att få ihop till brödfödan, men kanske svårt att välja vilken genre hon ska använda sig av.

Once = roligt med en film från Dublin och jag kände igen mig. Mycket musik, trovärdig story. Helt OK med andra ord.

Stefan Sundström och Tina Ahlin på Teater Brunnsgatan 4. Jag tycker verkligen om Stefan Sundström, en övervintrad 68:a kille som känns äkta. Kul också när Kristina Lugn sitter på första raden och kommer med inlägg som ".. nää, lite till måste ni spela, annars blir det avdrag på lönen" och så går hon och hämtar en ny öl till Stefan som spillt ut sin första. Jag gillar verkligen Brunnsgatan 4 och speciellt när Stefan Sundström är där.

En handfull regn - Niklas Rådström

Jag vet inte om böckerna är fler, eller om det är jag som letar upp dem, böckerna som handlar om något självupplevt, menar jag. Den senaste i den genren som jag läst är En handfull regn och den handlar till stor del om Niklas Rådströms vän Bengt som i unga år tog sitt liv. Minnena och sorgen efter en person som betytt mycket för Niklas Rådström. Den handlar om de två unga konstnärliga vännerna och deras korta ungdomstid i 68 vänsterns intensiva år.
Läsvärd, verkligen!

4+ av 5

Bitterfittan av Maria Sveland

Den här boken borde alla läsa innan de blir ett par, en familj och innan magpirret försvinner och framförallt innan det är för sent. Stora ord kanske men det boken tar upp är just det som så många förhållanden snavar på - ojämlikheten. För dagens unga mödrar är inte lika sina mammor eller mormödrar och vill med all rätt att inom hemmets väggar ska det råda jämlikhet. Där ska man dela på arbetet och ansvaret för barn, vaknätter och vabbdagar. Det går inte längre att hänvisa till sådant som "jag kan inte därför att jobbet.. och jag tjänar så mycket mer". Den tiden har passerat, åtminstone för den här gången, vill jag som realistiskt pessimist tillägga. Det verkar som pendeln alltid slår tillbaka och det 70-tal som bokens huvudperson återkommer till är passé. Slängda BH har ersatts av pushup och silikontuttar och enkla vigslar av sagobröllop för åtskilliga 1000-lappar, där unga ambitösa kvinnor blir bitterfittor efter några år. Låt oss bara hoppas att kravet på jämlikhet i ett förhållande inte ersätts av "hemmafrubidrag" och "det är bäst för barnen om mamman är hemma".

5+ av 5

Mästaren och Margarita

Jaha, en kultbok, en stor roman, en stor författare. Visst är det sådant som gör att man blir extra sugen att se pjäsen som bygger på romanen? På Stadsteatern visas den med sådana intressanta skådespelare som Jakob Eklund, Philip Zandén, Ingvar Hirdwall och bara det är värt ett besök, men ack nej, med höga förväntningar blir det ofta platt fall. Första akten gjorde mig nyfiken, intresserad, framförallt på Woland som gled fram över golvet och musiken bidrog till att höja stämningen. Rolf Lydahl som Fargot blev aldrig tråkig och som sagt musiken var toppen. Andra akten sneglade jag på klockan och undrade när det hela skulle ta slut.
Varför? Jag vet faktiskt inte. Det var helt enkelt inte en pjäs i min smak och sen får författaren var hur stor som helst, det hjälpte inte.

2+ av 5

NorrlandsAkvavit

Torgny Lindgren har en underfundig humor. När man läser den här boken så ler man hela tiden invärtes för varenda rad i boken är rolig tycker jag. Det verkligen känns som jag varit på besök i det inre av Västerbotten tillsammans med den före detta pastorn Olof Hermansson när han återvände för att rätta till den frälsning som han åstadkom i den lilla byn. Det hade gått åtskilliga år och den 83-årige pastorn finner inte många av sina forna församlingsbor i livet. En dotter visar det sig att han lämnat efter sig i byn. "Jag borde ha insett det, sa han till sist. Det var en väldig kraft i min säd. - Ja, sade Marita. Något åt det hållet brukade mamma också säga." Ett litet smakprov ur en verkligt bra bok.

5+ av 5

Stora landsvägen

Oh, vad jag tyckte om den här teatern. Strindbergs sista pjäs, en sammanfattning av livet, så som Strindberg såg det. Här finns platser som Åsnebyn och Lögnskogen. Tomas Bolme som den dumme, grymme härskaren är fenomenal. Han har en hov av skrattande, skrämda jasägare omkring sig och allt känns väldigt aktuellt. Hur Strindberg ser på kvinnan och äktenskapet glimtar fram när Vandraren viker av från Landsvägen för att följa kärleken.

5+ av 5

I am not there

Viss har jag lyssnat till Bob Dylan i perioder. Han är inte en stooor idol för mig men nog har jag förstått hans storhet. Jag har alltid haft lite svårt för stjärnor i solglasögon och stoppar dom i "vem tror du att du är facket" lite väl snabbt kanske. Filmen om Dylan var jag väldigt nyfiken på eftersom den fått sådant mottagande, 5 och 6 i omdömen gjorde att jag såg till att gå första veckan den visades. En annorlunda skildring av en artist, alltså inte en kronologisk skildring av en karriär, nej den är helt annorlunda. Det är en film om myten Bob Dylan, gestaltad av 6 skådespelare och handlingen hoppar mellan olika karaktärer och tidsperioder i Dylans liv. Musiken finns där hela tiden, både original och covers.
En verkligt bra film som jag ger full pott.

5+ av 5

Försoning

Ibland är man tacksam att man inte gjort något. I mitt senaste fall - att jag inte läst boken Försoning av Ian McEwan innan jag sett filmen. Att veta slutet skulle förta upplevelsen av filmen tycker jag.

En lögn, dess oerhörda konsekvenser, klasstämpeln som aldrig försvinner, trots en viss välvilja och som gör att en lögn tas för sann för att den är så lätt att förknippa med just klass var vad jag tog med mig från filmen.

Slutet var precis så osentimentalt som en bra berättelse kräver.

5+ av 5

Det blåste förra året med..

..Den 20 januari 2007 såg det ut så här utanför mitt fönster och i min dagbok står det att den 19 januari 2005 var det snöoväder. I år kom det som regn tyvärr.

Fördold på Dramaten

Lars Norén misslyckas nog aldrig. Snarare det motsatta. Jag gillar sättet den här pjäsen var upplagd nämligen med en massa episoder som spelades upp, vävdes samman till en helhet. Det är aldrig några muntra episoder men trots det skrattade publiken, som jag tyckte, på fel ställen. Strålande skådespelarinsatser därtill gjorde att pjäsen får..

4 + av 5

Cassandra's dream

Woody Allens drama Cassandra's dream tyckte jag var bra. Jag är ingen Woddy Allen fan, men när han inte medverkar själv så stör han inte heller. Filmen har fått ett ljumt mottagande och jag förstår inte varför. Visst var det mycket känslor, stundtals melodramatisk men brödernas fruktansvärda uppgift och vånda kändes ända ut i biosalongen och det gjorde att jag tyckte den var bra.

3 + av 5