En handfull regn - Niklas Rådström

Jag vet inte om böckerna är fler, eller om det är jag som letar upp dem, böckerna som handlar om något självupplevt, menar jag. Den senaste i den genren som jag läst är En handfull regn och den handlar till stor del om Niklas Rådströms vän Bengt som i unga år tog sitt liv. Minnena och sorgen efter en person som betytt mycket för Niklas Rådström. Den handlar om de två unga konstnärliga vännerna och deras korta ungdomstid i 68 vänsterns intensiva år.
Läsvärd, verkligen!

4+ av 5

Bitterfittan av Maria Sveland

Den här boken borde alla läsa innan de blir ett par, en familj och innan magpirret försvinner och framförallt innan det är för sent. Stora ord kanske men det boken tar upp är just det som så många förhållanden snavar på - ojämlikheten. För dagens unga mödrar är inte lika sina mammor eller mormödrar och vill med all rätt att inom hemmets väggar ska det råda jämlikhet. Där ska man dela på arbetet och ansvaret för barn, vaknätter och vabbdagar. Det går inte längre att hänvisa till sådant som "jag kan inte därför att jobbet.. och jag tjänar så mycket mer". Den tiden har passerat, åtminstone för den här gången, vill jag som realistiskt pessimist tillägga. Det verkar som pendeln alltid slår tillbaka och det 70-tal som bokens huvudperson återkommer till är passé. Slängda BH har ersatts av pushup och silikontuttar och enkla vigslar av sagobröllop för åtskilliga 1000-lappar, där unga ambitösa kvinnor blir bitterfittor efter några år. Låt oss bara hoppas att kravet på jämlikhet i ett förhållande inte ersätts av "hemmafrubidrag" och "det är bäst för barnen om mamman är hemma".

5+ av 5

Mästaren och Margarita

Jaha, en kultbok, en stor roman, en stor författare. Visst är det sådant som gör att man blir extra sugen att se pjäsen som bygger på romanen? På Stadsteatern visas den med sådana intressanta skådespelare som Jakob Eklund, Philip Zandén, Ingvar Hirdwall och bara det är värt ett besök, men ack nej, med höga förväntningar blir det ofta platt fall. Första akten gjorde mig nyfiken, intresserad, framförallt på Woland som gled fram över golvet och musiken bidrog till att höja stämningen. Rolf Lydahl som Fargot blev aldrig tråkig och som sagt musiken var toppen. Andra akten sneglade jag på klockan och undrade när det hela skulle ta slut.
Varför? Jag vet faktiskt inte. Det var helt enkelt inte en pjäs i min smak och sen får författaren var hur stor som helst, det hjälpte inte.

2+ av 5