Juloratoriet - kalsonger och massor av skrik

Jag har sett Juloratoriet på Stockholms stadsteater. Vad tyckte jag om föreställningen? Jo vars - ungefär. Efter att ha både läst boken och sett filmen så hängde jag med i handlingen, men utan den kunskapen i bagaget så hade det varit svårare är jag säker på. Jag tycker även pjäsen skulle ha vunnit på att ha varit kortare. Det som var väsentligt i handlingen hade då blivit tydligare. Kärleken som Aron kände för sin fru Solveig övergick, när hon dramatiskt trampades ihjäl av kor, till att bli ett känslomässigt trauma som han inte kunde lämna och som förstörde inte bara hans liv utan även hans barn, som han övergav och det barnbarn som aldrig fick en far.

Varför det skreks så mycket förstår jag inte, överspel tycker jag och varför så många kalsongklädda män? Det var däremot lite komiskt.

Den bästa prestationen tyckte jag Gustaf Hammarsten stod för i rollen som Splendid. Det var aldrig tråkigt när han var på scenen.

2+ av 5

Michael Moore och Per Gudmundson

Om man inte gillar en person tycker jag att man som ledarskribent ska vara väldigt noga med att vara nyanserad i sin kritik av vad den personen gör. Kanske till och med avstå från att komma med synpunkter alls. Det tycker jag Per Gudmundson skulle ha gjort när han levererade "Sanningen om Michael Moore och Hillary Clinton" i SvD den 5 oktober.

Med filmen Sicko kritiserar Moore det amerikanska sjukvårdssystemet och kan man ha annat än kritiska åsikter om det? Gudmundson försöker i sin ledare få ner antalet 45 miljoner amerikaner som står utanför vårdsystemet till att "bara" bli några miljoner. Och? Kan någon civiliserad människa tycka att det ska finnas en enda person i världens rikaste land som ska nekas vård för att man antingen saknar försäkring eller för att försäkringen inte täcker de kostnader en bra vård ska ge? Hur sedan filmen presenterar detta är av mindre betydelse och inget som tar bort det faktum att det finns människor som dör för att försäkringen inte täcker kostnaderna för behandlingen.

Att man sedan kan nedlåta sig till att i kritiken över Michael Moore ta med sådan inlägg som att
"man kan ha nöje av huvudpersonens komiska kläder och fysik" förstår jag inte.

Det ska bli skönt att slippa bli på dåligt humör på mornarna framöver när min prenumeration på SvD upphör för det blir jag av att läsa Gudmundson och några till av SvD:s ledarskribenter. Däremot tycker jag att de flesta av tidningens övriga reportrar gör ett mycket bra jobb, men det räcker inte för att jag ska förnya prenumerationen.

Du levande

Bara titeln på filmen är perfekt. Du levande människa vad gör du med ditt liv? Greppar du stunden eller längtar du bort, är du uttråkad, tänker du efter ibland att nu lever jag, precis nu men sen? Det vet du inte.

Filmen var så perfekt, inte en scen slarvades över och det var 1timme och 33 minuter som jag verkligen uppskattade varje sekund av. Det är inte ofta jag skrattar så tårarna rinner men det fick jag göra och vilken härlig musik som ingick.

Full pott får den här filmen av mig!

Måsen på Elverket

Ibland blir man besviken. På en pjäs, en förväntning och sig själv. Fredagskvällen med föreställningen Måsen blev en besvikelsens kväll. Visst hade jag förväntningar och vem kan låta bli att ha det med tanke på hur den pjäsen marknadsfördes och vilka skådespelare som ingick.
Nåväl, blev jag engagerad? - Nej, tyvärr inte. En melodramatisk son och en massa neurotiska människor blev lite för mycket. Ja, jag vet att det är en stor författare och en klassiker på scenen, men nää, jag var smått uttråkad. Kanske inte hela tiden för när Marie Göranzon är på scenen blir man fängslad. Hon blir bara bättre och bättre. Men, jag får väl bli kärringen mot strömmen. Jag somna.