Michael Moore och Per Gudmundson

Om man inte gillar en person tycker jag att man som ledarskribent ska vara väldigt noga med att vara nyanserad i sin kritik av vad den personen gör. Kanske till och med avstå från att komma med synpunkter alls. Det tycker jag Per Gudmundson skulle ha gjort när han levererade "Sanningen om Michael Moore och Hillary Clinton" i SvD den 5 oktober.

Med filmen Sicko kritiserar Moore det amerikanska sjukvårdssystemet och kan man ha annat än kritiska åsikter om det? Gudmundson försöker i sin ledare få ner antalet 45 miljoner amerikaner som står utanför vårdsystemet till att "bara" bli några miljoner. Och? Kan någon civiliserad människa tycka att det ska finnas en enda person i världens rikaste land som ska nekas vård för att man antingen saknar försäkring eller för att försäkringen inte täcker de kostnader en bra vård ska ge? Hur sedan filmen presenterar detta är av mindre betydelse och inget som tar bort det faktum att det finns människor som dör för att försäkringen inte täcker kostnaderna för behandlingen.

Att man sedan kan nedlåta sig till att i kritiken över Michael Moore ta med sådan inlägg som att
"man kan ha nöje av huvudpersonens komiska kläder och fysik" förstår jag inte.

Det ska bli skönt att slippa bli på dåligt humör på mornarna framöver när min prenumeration på SvD upphör för det blir jag av att läsa Gudmundson och några till av SvD:s ledarskribenter. Däremot tycker jag att de flesta av tidningens övriga reportrar gör ett mycket bra jobb, men det räcker inte för att jag ska förnya prenumerationen.