Första gången jag såg pjäsen var jag 17 år och det var med Gunn Wållgren som dockhustrun och Olof Widgren som hennes man. 45 år har gått sedan dess och jag kommer inte ihåg vad jag tyckte om pjäsen då men med flera Dockhemsuppsättningar i bagaget vet jag vad jag tycker nu. - Ibsen är en av mina absoluta favoriter när det gäller pjäser. Han är tydlig med vad han vill förmedla och hans pjäser handlar om sådant som vi fortfarande brottas med. I detta fall kvinna, man, äktenskap, roller, frigörelse. I kvällens uppsättning hade jag lite svårt med den moderna miljön, legoklossar och dunjackor, julgranar i plastnät och ett språk som var kvar i 1800-talet. I bland kunde en replik som var helt naturlig på 1800-talet bli jättefåning när den sades av någon i smala jeans.
Kanske var det just den kombinationen av gammalt och nytt som skulle få oss att förstå att det fortfarande finns äktenskap där man och hustru är mycket ojämlika? Mig störde 2000-talet en del ändå. Kvällens stora behållning var Anna Björk som var en lysande Nora och hennes ångest kändes verkligen på första bänkraden där jag satt. Stadsteatern ska visst sätta upp pjäsen nästa år, men snälla, trots Ibsens storhet, kom med något nyskrivet!
3+ av 5
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar